Inspiration

Artikeln om kampen i Nordrhein-Westfalen 2022 översatt från tyska:

Den som närmar sig strejklinjen på Kölns universitetssjukhus på kvällen den 19 juli kan höra jublet på långt håll. ”TVE för oss i Nordrhein-Westfalen” ropas gång på gång av de anställda som samlats framför klinikens hjärtcenter. Andra strejkande varnade för att det fortfarande var för tidigt att fira; presskonferensen för att nå en överenskommelse i konflikten om ett ”kollektivavtal för lättnad” pågick fortfarande. Ytterligare bakom organiserar anställda den sista jouren i denna arbetskonflikt, avbruten av ramsor och omgivna av ett improviserat segerfirande. Mitt i vimlet ser man många glada men också misstroende ansikten. Strejken är över, nu, bara sådär? För många människor är detta ännu inte helt tänkbart.

Några timmar tidigare hade en stor majoritet av de strejkande vid Nordrhein-Westfalens universitetssjukhus uttalat sig för att acceptera ett avtalspapper om ett hjälpkollektivavtal. Nu är det äntligen klart: de strejkande har vunnit – och har i många avseenden åstadkommit något historiskt.

Det framgångsrika slutet på denna arbetskonflikt är betydelsefullt av flera skäl. För det första sätter det kollektivavtal som nu kämpats för nya standarder både för vården av patienter i Nordrhein-Westfalen och för sjukhuspersonalens arbetsvillkor. Det vänder på den decennier långa åtstramningspolitiken inom hälsosystemet och öppnar möjligheter för ytterligare framtida lättnader. För det andra ger denna arbetskonflikt ett exempel på den nya konfliktviljan och självsäkerheten hos arbetare inom hälsosektorn. De nordrhein-westfaliska sjukhusarbetarna har lyckats visa vad som kan göras möjligt genom demokratiskt, stridbart fackligt arbete. Och för det tredje är den här segern så viktig eftersom den var tvungen att uppnås med all vår kraft och under de senaste veckorna var det långt ifrån alltid klart om den skulle komma.

De katastrofala arbetsförhållandena för sjukhuspersonal och deras dramatiska inverkan på sjukvården i Tyskland är välkända. Det har varit mycket offentlig diskussion om detta, särskilt under de senaste åren. Inget har dock förändrats. De anställda vid universitetssjukhusen i Nordrhein-Westfalen beslutade därför i början av detta år att själva kämpa för en förbättring av situationen. I januari ställde de ett 100-dagars ultimatum till delstatsregeringen och arbetsgivarna för att förhandla fram ett kollektivavtal för lättnader, som de lät passera. Efter att tidsfristen gått ut strejkade de anställda i början av maj. Då hade knappast någon förväntat sig att det skulle pågå i 77 dagar.

För de anställda vid universitetssjukhusen i Aachen, Bonn, Köln, Düsseldorf, Essen och Münster var det en mödosam väg till deras efterlängtade avlastning från arbetet. Arbetsgivarna försökte två gånger bryta strejken med lagliga medel. De strejkandes krav går inte att förhandla – så de ska inte regleras av avtalsparterna – och strejkåtgärderna är olagliga. De strejkande kunde avvärja båda attackerna i rätten. Dessutom hade arbetsgivarna gjort ett avgörande misstag. Upptrappningen av konflikten mobiliserade bara arbetare ytterligare och strejkerna fortsatte att växa. Dessutom attackerade klinikstyrelseledamöter flera gånger de strejkande i media, försökte begränsa strejkrätten och torpederade eventuella överenskommelser. Senast försökte arbetsgivarna till och med undvika ett kollektivavtal för att minska belastningen genom att göra en affär med tjänstemannaförbundet. Även detta försök misslyckades.

Under de sista dagarna av förhandlingarna var samtalen mellan avtalsparterna på gränsen till ett misslyckande, vilket skulle ha resulterat i skiljedom. Det fanns länge ingen överenskommelse om centrala delar av kollektivavtalet. I många fall kom de strejkande nära sina gränser. Men de höll ut. Det har lett till att efter mer än 25 dagars förhandlingar ligger ett avtalspapper för ett kollektivavtal som förtjänar sitt namn på bordet.

Sjukhusrörelsen hade tidigare lyckats få den nyvalda svartgröna delstatsregeringen att göra långtgående eftergifter. Under påtryckningar från strejkerna införde regeringen en lagändring som möjliggjorde kollektivavtal på alla sex universitetssjukhusen. Efter mer än åtta veckors strejk tvingades Nordrhein-Westfalens hälsominister Laumann (CDU) göra ett omfattande finansieringsåtagande för att kollektivavtalet skulle förhandlas fram för att nå en överenskommelse.

Universitetssjukhusen i Nordrhein-Westfalen är inte de första sjukhusen där ett avlastningskollektivavtal gäller. Detta är ett beprövat sätt att reglera arbetsförhållandena inom hälsosektorn och därigenom säkerställa minimistandarder. För de områden som omfattas av kollektivavtalet anges personalbestämmelser i form av nyckeltal som möjliggör adekvat vård för patienterna och goda villkor för de anställda. På många områden innebär de regler som avtalsparterna nu kommit överens om en fördubbling av personalen per skift, och i vissa fall ännu mer. Att dessa förbättringar är nödvändiga visar under vilka katastrofala förhållanden sjuksköterskor och andra yrkesgrupper på sjukhuset hittills har hållit systemet igång.

Det borde ändras nu. Men för att personalföreskrifterna verkligen ska fungera krävs en motsvarande mekanism som gör överbelastning av anställda ekonomiskt oattraktiv. Denna roll spelar den så kallade bördeutjämningen, som länge varit en avgörande stridspunkt i förhandlingarna. Om den målbemanning som kollektivavtalen kräver inte uppfylls får de anställda så kallade avlastningspoäng i framtiden. Du kan omvandla sju av dessa poäng till en ledig dag. Under det tredje giltighetsåret för kollektivavtalet ska anställda vid NRW:s universitetssjukhus kunna ta ut upp till 18 dagars ledighet extra per år. Syftet med dessa lediga dagar är å ena sidan att individuellt kunna kompensera överarbetet i tjänsten. Å andra sidan säkerställer detta system att de angivna målbemanningsnivåerna faktiskt hålls. Det gör underbemanning dyrt och oekonomiskt. Det representerar därför kollektivavtalets viktigaste materiella prestation.

Nordrhein-Westfalens sjukhusrörelse har med sina långa och intensiva stridsåtgärder nått flera milstolpar på vägen mot en hälsovård som fokuserar på människors behov. Avlastningskollektivavtalet vid universitetssjukhusen i Nordrhein-Westfalen är det första områdeskollektivavtalet i sitt slag. I den hittills största tvisten i det tyska hälsosystemet satte de anställda regler som gäller för mer än en sjättedel av de tyska universitetssjukhusen.

De har också lyckats säkra avlastningsbestämmelser för fler specialistområden och yrkesgrupper än någonsin tidigare. Även om slutenvården fick störst uppmärksamhet i media under tvisten, samlades anställda från alla yrkesgrupper på sjukhuset i denna arbetskonflikt: sjuksköterskor från akutmottagningar, operationssalar och anestesi- och öppenvårdsavdelningar, men även områden som patientservice, terapeuter, anställda i laboratorierna, köket eller färdtjänsten.

Kollektivavtalet från Nordrhein-Westfalen är till exempel det första som gäller även företagsdaghemmen vid universitetssjukhusen. Detta skapar ett prejudikat som kan ha en stor politisk signaleffekt. I teorin skulle liknande kamper för lättnad på arbetsplatsen kunna föras över hela den sociala och utbildningsmässiga sektorn. De strejkandes stridsåtgärder i Nordrhein-Westfalen kan ge effekter bortom hälsosystemet och ta bort hela vård- och utbildningssystemet från vinstlogiken.

De konkreta resultaten av förhandlingarna är dock inte den enda framgång som sjukhusanställda i Nordrhein-Westfalen kan fira. Universitetssjukhuset i Köln är nu det första universitetssjukhuset i Tyskland som är majoritetsförbundet. På bara några år har organisationsnivån där mer än fyrdubblats. Över hälften av de icke-medicinska anställda som det nya kollektivavtalet gäller är nu medlemmar i facket Ver.di.

Den nya kraften hos de återuppväckta fackföreningarna inom hälsosektorn har blivit imponerande synlig de senaste veckorna: de senaste sjukhusstrejkerna präglas av en ny stridsvilja. Först i höstas vann anställda på Berlin Charité och den kommunala operatören Vivantes ett kollektivavtal genom en strejk som varade i mer än trettio dagar. De strejkande i Berlins sjukhusrörelse tog på sig en pionjärroll – och blev en förebild för sina kollegor i Nordrhein-Westfalen. Där nådde rörelsen en ny dimension, inte bara i sin styrka och uthållighet. De vidareutvecklade också strejkmetoderna på sjukhuset.

Framgångarna i Nordrhein-Westfalen är också ett resultat av en förnyelse och demokratisering av det fackliga arbetet i sig. Hela arbetskonflikten – från att hitta krav till att fatta beslut i förhandlingar – syftade till att involvera alla anställda och blev därmed demokratiserad. De enskilda teamens krav sammanställdes, jämfördes med idéerna från teamen från andra sjukhus och fördes in i förhandlingarna av delegater – alltid utifrån majoritetsbeslut. När förhandlingsgruppen satt mitt emot arbetsgivarnas sida arbetade ombuden i den intilliggande byggnaden med kompromissförslag eller sökte medarbetarnas åsikter om befintliga anbud. Representanterna talade för sig själva och sina kollegor. Resultatet av detta demokratiska och militanta fackliga arbete talar för sig själv.

Rörelsen har förstås inte nått sitt mål ännu. Svåra kompromisser måste göras på vägen mot ett avtal. Till exempel kunde inget fast antal personal per tjänst verkställas för ambulanserna, laboratorierna och mer klassiska ”arbetarområden” på sjukhuset. I stället gäller allmänna regler för personalutbyggnad, som är avsedda att ge avlastning. Detta är allt annat än tillräckligt och är en följd av det ekonomiska tryck som genereras av systemet med schablonbelopp per ärende. Kalle Kunkel sammanfattar denna situation i veckotidningen Der Freitag så här: ”Genom att finansiera per fall får sjukhusen inte de verkliga kostnaderna ersatta, utan endast ett fast pris per behandling. Detta skapar ett ständigt incitament att minska kostnaderna genom personalminskningar och att öka intäkterna genom fler och lukrativa behandlingar.”

Bristen på sjuksköterskor och arbetsgivarnas attityd av vägran är resultatet av denna politik. Schablonbelopp per ärende skapar inte bara ett besparingstryck i hälso- och sjukvården, utan delar också upp personalgrupperna inom sjukhusen. De strejkande i Nordrhein-Westfalen trotsade detta system genom att driva igenom lättnadsbestämmelser för nästan alla yrkesgrupper. Men i många fall, enligt en facklig företrädare, är detta bara ”en droppe i havet.” Detta gör det tydligt: kollektivavtalet är bara ett första steg, som måste följas av andra. För om man vill möjliggöra en riktigt bra sjukvård måste man attackera systemet med schablonbelopp – och på så sätt trycka bort vinstlogiken ur hälsosektorn.

Klockan är nu 02:30 och det improviserade segerfirandet vid strejklinjen i Köln börjar sakta gå mot sitt slut. Många kollegor har redan påbörjat sin hemresa. De måste komma tillbaka för skift dagen efter, eftersom sjukhuset ska återgå till normal verksamhet med det tidiga skiftet – och de strejkande ska återgå till det vardagliga arbetet, som avbröts i nästan tre månader. ”En konstig känsla”, säger en anställd och tittar mot det stora tornet där hans station ligger.

Efter elva långa veckor är strejken vid Nordrhein-Westfalens universitetssjukhus över. Men erfarenheterna som de strejkande haft kommer att finnas kvar. För många var denna arbetskonflikt en ny upplevelse av själveffektivitet och delad styrka som har förändrat dem för alltid. Der Spiegel, till exempel, rapporterade om en anställd som har arbetat inom omvårdnad i decennier och bara hittade tid under strejken att reflektera över arbetsförhållandena i hennes jobb med kollegor. Strejken väckte dem. Det viktigaste är ”att vi äntligen försvarade oss.” Under strejken lärde hon sig att vara obekväm. En annan kollega håller med: ”Vi kommer alla tillbaka med mer självförtroende”.

När segerfirandet vid strejklinjen i Köln sakta går mot sitt slut, säger en patientserviceanställd: ”En sak är att vi vann. Det är jag otroligt stolt över. Det andra är vad den här tiden har gjort med mig. Jag kommer tillbaka som en annan person.”